Säkerhet

Säkerhet kan handla om mycket: resor till träning, läger, beteende i badhus samt förstås hur vi agerar i hav. Bra "sjövett" är lika viktigt vid fridykning som vid annan vattensport. En ganska liten men viktig del är den tidsymd när vi håller andan och dyker ned under vattnet. När vi talar om att hantera säkerhet inom fridykning menar vi vanligtvis båda allmänt sjövett och andhållningen. Men det är för andhållningsdykningen du behöver särskild utbildning.

JDs säkerhetstänkande bygger på tre delar: (1) Säkerhet som kan sägas vara allmän och ganska lika för all vattensport. Inom SSDFs utbildningsmaterial för Steg 1-3 kallas detta PLUMS (platsen, luften, utrustningen, människan, säkerheten). Är platsen lämplig? Är vädret lämpligt? Har du lämplig utrustning med dig? Mår du bra? Är säkerhetsläget tillfredsställande? (2) Apparatdykningens organisering av säkerhet kring dyk. Traditionen inom SSDF har varit kopiera apparatdykningens upplägg och organisering av säkerhet och låta denna gälla även för fridykning. Det fungerar bra för ytorganisation, men mindre bra för själva dyket. Detta är den tredje punkten i JDs säkerhetstänkande, vilken bygger dels på egna erfarenheter i klubben, dels på erfarenheter från tävlingsfridykning, dvs. (3) Säkerhetsrutiner från avancerad andhållningsdykning och tävlingsfridykning. Där anpassas träning och dyk till två olika risk- och säkerhetsnivåer. Lätta dyk sker med "allmän uppsikt", mer belastande dyk sker med "särskild uppsikt". För detaljer, se pooldokumentet/bassängregler för avancerad fridykning i Arkivet.

Tre grundregler för snorkeldykning och enklare dyk

Vid rätt utförd snorkeldykning och grunda dyk under kort tidsrymd är risken för svimning pga syrebrist mycket liten. Tillämpa tre enkla men viktiga punkter som hjälper dig att undvika risk för svimning med god marginal:

1. Hyperventilera inte

2. Avsluta dyk när du känner behov av att andas

3. Dyk inte ensam

Mer belastande fridykning, avancerad fridykning samt tävlingsfridykning

Dyk aldrig ensam: Belastande fridykning är definitivt inget man pysslar med på egen hand. Gå med i en klubb, eller gå en kurs, och dyk alltid med erfarna fridykare. Belastande fridykning och avancerad fridykning är helt enkelt tokfarligt att syssla med utan tillräcklig säkerhetsorganisering. Med rätt organisering och kunskap är det inte farligt utan bara kul.

Fysiologin spelar roll: För fridykningens mer belastande dyk finns alltså en hel del nödvändiga tillägg, och det blir snabbt ganska teoretiskt (läs gärna mer i dokumenten i Arkivet). Det handlar om fysiologi och om den särskilda påverkan som lång andhållning samt vattentryck vid djupa dyk ger upphov till. Det kan faktiskt vara svårt att förstå säkerhetssystemet fullt ut utan dessa kunskaper om fysiologi. Särskilt viktiga är dessa kunskaper för att kunna bedöma när ett dyk blir belastande för en viss individ och därmed ska föranleda ett speciellt säkerhetsfokus. Varje individ och dyk bedöms individuellt. Fysiologiska effekter börjar uppträda redan i bassäng, ja faktiskt även sk uppstigningssvimning kan ske i bassäng efter ett långt och belastande undervattenssim. Vid djupare dyk är olika effekter högst påtagliga och måste hanteras på ett bra sätt av säkerhetsorganisationen. I det följande tas bara upp några aspekter, mer finns att läsa i Morge "Fridykning" och i dokument på fliken Arkiv.

Hyperventilering är riskabel och kontraproduktiv för dyket: Hyperventilering kan vara väldigt lockande för en oerfaren dykare, det är lätt att göra och dyket känns behagligare, men det är tyvärr väldigt riskabelt av följande skäl. Den som hyperventilerar ventilerar ut koldioxid från blodet, vilket senarelägger signalen och önskan att börja andas. Den som hyperventilerat riskerar därför att inte få en tydlig signal (önskan) att börja andas före det att syrebrist i inträder hjärnan, med ev svimning under vattnet som resultat. I det läget måste det finnas en eller flera erfarna säkerhetsdykare på plats som omedelbart (dvs inom några få sekunder) tar upp dykaren och genomför speciella yträddningsprotokoll (blow-tap-talk). Sker inte detta är risken mycket stor risk att dykaren drunknar. Dessutom är hyperventilering kontraproduktiv för dykprestationen. Inte ens tävlingsfridykare hyperventilerar eftersom det minskar effekten av den dykrespons man behöver för att maximera ett dyk. Dykresponsen vid fridykning är kroppens smarta sätt att spara på syre och dyken blir i allmänhet längre om man inte hyperventilerat innan. Däremot bör man ta 1-3 medvetna lugna andetag före dyk, samt alltid påbörja dyket med maximalt fyllda lungor. Dessa kontrollerade andetag är på sätt och vis en form av mild hyperventilering, den ökar syrenivån i blodet lite grand, men koldioxid hinner vädras ut. Det är alltså utvädring av koldioxid ur blodet som är det farliga.

Juniora "dykpar" är ok enbart för snorkling i ytan och för lätta snorkeldyk: Dykpar, dykkompis och systemet "en uppe en nere" fungerar bara i vatten där du har full sikt, dvs i våra vatten ofta bara ned till ca 2-4 m. Barn/ungdomar kan utgöra ett dykpar av pedagogiska skäl, men deras säkerhet måste garanteras på annat sätt. I fallet snorkling och lätt snorkeldykning ligger säkerheten i ytorganisationen genom att instruktörer ser paren i vattnet samt att inget egentligt dyk sker. Dvs det sker ingen andhållning som ens är i närheten av att vara belastande m a p syrebrist, eftersom dyken varar bara några få sekunder.

Paralelldyk till måttliga djup: För lite djupare dyk bör parallelldyk användas. Båda dyker samtidigt och mycket nära varandra. Det brukar fungera bra för mer erfarna ungdomar. Men går man lite djupare ska en i paret vara erfaren och vuxen instruktör. I det fallet säkrar instruktören både sig själv och eleven. Det är då inte längre frågan om ett symmetriskt dykpar med lika ansvar. För bibehållen säkerhet ska alltså dyket vara mycket lätt för instruktören.

Lindyk för djupare dyk: Vid djupare dyk, från ca 8-10 m och mer, bör boj, platform eller båt samt viktad lina med koppel användas. Vid dessa dyk ska man inte syssla med sight-seeing på botten. Dykaren gör nedstigning längs lina till förutbestämt djup, vänder efter några sekunder, och gör en uppstigning direkt till ytan. Bojen hanteras av bojinstruktör och systemet ska vara så utformat att det inte i sig kan skapa olycka. Linsystemet har faktiskt vissa likheter med apparatdykningens "mellanlina". Är eleven oerfaren följer instruktör hela dyket, även här gäller självklart att dyket ska vara lätt för instruktören. Därför har vi fn en gräns vid ca 25 m. Någonstans där går gränsen för att dyket ska kunna vara "lätt" för våra instruktör. Övriga vid bojen säkrar i ytan när båda kommer upp. Är dykaren erfaren stannar den som säkrar kvar i ytan och går ner och möter, och följer uppstigande dykare från ca 8-10 m djup och upp till ytan. Risken för svimning är störst under uppstigningens slutfas, vilket har att göra med tryckfallet i lungorna under uppstigningen. Fenomenet kallas "shallow water blackout" eller mer korrekt "uppstigningssvimning". Under uppstigning minskar syrets partialtryck i lungan, och syrebrist i hjärnan kan inträda innan dykaren nått ytan. Under uppstigningen minskar även partialtrycket av koldioxid i lungan. Eftersom det är den höga koldioxidnivån som signalerar till kroppen att du behöver andas kan det bli så vid uppstigning att fridykaren kanske inte känner lufthunger även om han/hon borde det. Detta är skälet till att aldrig göra stopp på vägen upp mot ytan. Det kan kännas lockande, för man känner sig kanske i god form, men man kan alltså ha denna förädiska känsla samtidigt som syrebristen är nära. Det är också skälet till att som princip aldrig släppa ut luft under dyket, syret behövs och trycket behövs. Och för alla dyk, under alla förhållanden, lätta som mer belastande dyk, så skall den som säkrar bevaka dykaren i ytan under minst 20 sekunder efter dyket.