Säkerhet

Alla dyk genomförs så att de utgör en av två typer av dyk m a p risk- och organisation av säkerhet. I pool gäller att dyk som inte är belastande kan ske med “allmän uppsikt” och att mer belastande dyk sker med “särskild uppsikt”. På djupet i hav och sjö så sker alla dyk med särskild uppsikt. Alla individuella dyk i hav övervakas även om de inte är belastande. Vid dyk i hav skall det alltid finnas “kontakt” med dykaren eller med ytan, antingen genom att safety ser dykaren, följer med hela vägen under dyket, eller genom att det finns ett linsystem med livlina som tillåter att dykaren kan hissas upp snabbt om det behövs.

Grunda dyk

Tre enkla men viktiga punkter som hjälper dig att undvika risk för svimning med mycket god marginal:

1. Dyk alltid med andra fridykare
2. Ta 1-3 andetag före dyk, men inte mer (hyperventilera inte)
3. Gå upp till ytan när du känner behov av att andas

Djupare dyk

Dyk aldrig ensam: Belastande fridykning och avancerad fridykning är farligt att syssla med ensam och utan tillräcklig säkerhetsorganisering. Med rätt organisering och kunskap är det inte farligt utan bara kul.

Dykets tre faser i korthet: (1) Förbered dyket genom att kontakta säkerhetsdykare. Förbered med vila och en intränad andningssekvens (utan att hyperventilera). (2) Genomför dyket kontrollerat och på ett planerat sätt. (3) Avsluta dyket i ytan med hook-andning och ytprotokoll. Varje fas innehåller delmoment vilka inte beskrivs här, se dokument om avancerad fridykning och fridykning i hav.

Trycket spelar roll: Fysiologiska effekter börjar uppträda redan i bassäng. “Shallow water blackout” (uppstigningssvimning) kan ske även i bassäng, direkt efter uppstigning från ett långt och belastande undervattenssim på 2 m djup. Vid djupare dyk är effekter av trycket högst påtagliga och måste hanteras av säkerhetsorganisationen.

Hyperventilering är riskabel och delvis kontraproduktiv för dyket: Hyperventilering kan vara väldigt lockande för en oerfaren dykare, det är lätt att göra och dyket känns behagligare, men det är tyvärr väldigt riskabelt av följande skäl. Den som hyperventilerar ventilerar ut koldioxid från blodet. Det senarelägger signalen och önskan att börja andas. Den som hyperventilerat riskerar därför att inte få en tillräckligt tydlig signal (önskan) att börja andas före det att syrebrist i inträder hjärnan, i värsta fall med ev svimning under vattnet som resultat. I det läget måste det finnas en eller flera erfarna säkerhetsdykare på plats som omedelbart (dvs inom några få sekunder) tar upp dykaren. Hyperventilering är ofta kontraproduktiv för prestation. Hyperventilering minskar effekten av den dykrespons man behöver för att maximera ett dyk. Däremot bör man ta 1-3 medvetna lugna andetag före dyk, samt alltid påbörja dyket med maximalt fyllda lungor. Dessa kontrollerade andetag är på sätt och vis en form av mild hyperventilering, den ökar syrenivån i blodet lite grand, men koldioxid hinner inte vädras ut.

Juniora “dykpar” i lätta snorkeldyk: Dykpar, dykkompis och systemet “en uppe en nere” fungerar i vatten där du har full sikt, dvs i svenska vatten ofta bara ned till ca 2-4 m. Barn/ungdomar kan utgöra ett sådant dykpar, av pedagogiska skäl. Men deras säkerhet måste garanteras på annat sätt, genom att instruktörer ser paren i vattnet, samt att inget egentligt dyk sker. Dvs det sker ingen andhållning som ens är i närheten av att vara belastande m a p syrebrist eftersom dyken varar bara några få sekunder.

Paralelldyk till måttliga djup: För lite djupare dyk bör parallelldyk användas. Båda dyker samtidigt och mycket nära varandra. Går man lite djupare skall en i paralelldyket vara en erfaren och vuxen instruktör. I det fallet säkrar instruktören både sig själv och eleven. Det är då inte längre frågan om ett “symmetriskt dykpar” med lika ansvar. För bibehållen säkerhet ska alltså dyket vara lätt för instruktören.

Lindyk för djupare dyk: Vid djupare dyk, från ca 8-10 m, bör boj med viktad lina och koppel (eller lina från platform eller båt) användas. Bojen hanteras av instruktör och systemet ska vara så utformat att det inte i sig kan skapa incident. Dykaren gör nedstigning längs lina till förutbestämt djup, vänder efter några sekunder, och gör en uppstigning direkt till ytan. Är eleven omyndig eller oerfaren följer instruktör heladyket, som ett paralelldyk. Livlina används främst för att vänja sig vid det. Dyket ska vara lätt för instruktören eller säkerhetsdykaren. Djupgräns mestäms av säkerhetsdykarens kapacitet. Övriga vid bojen säkrar i ytan när båda kommer upp. Är dykaren erfaren kan dykaren dyka med livlina. Den som säkrar stannar kvar i ytan till efter vändning för att sedan möta uppstigande dykare på ca 8-15 meters djup. Säkerhetsdykaren skall klara av väntetid på det djupet. Risken för svimning från ett belastande dyk är störst i ytan efter dyk men kan även ske i slutfasen av dyket. Det har att göra med att dykaren förbrukat för mycket syre under dyket och att det sker ett naturligt tryckfall i lungorna under uppstigningen. Fenomenet kallas “shallow water blackout”. Under uppstigning minskar syrets partialtryck i lungan, och syrebrist i hjärnan kan inträda innan dykaren nått ytan. Under uppstigningen minskar även partialtrycket av koldioxid i lungan. Eftersom det är den höga koldioxidnivån som signalerar till kroppen att du behöver andas kan det bli så vid uppstigning att fridykaren känner minskande lufthunger trots att syrenivån i blodet sjunker. Detta är skälet till att inte stanna göra stopp på vägen upp mot ytan och att inte släppa ut luft under dyket. Dykaren bevakas i ytan under minst 20 sekunder efter genomfört dyk.

Belastande lindyk kräver livlina, upphissbart system, och safety med stor kapacitet:

Bedöms dyket som belastande för dykaren så skall man ha en “tävlingsliknande” organisation kring linan. Dyket sker alltid med livlina och alltid på ett hissbart system. Det enskild viktigaste parametern är säkerhetsdykarens kapacitet vid det aktuella säkringstillfället.

Säkerhetssystemet för avancerad fridykning och tävlingsfridykning är basen för all fridykningssäkerhet.